Vårkänslor

Det liksom pirrar i hela kroppen, när man vaknar på morgonen av att solen lyser in genom fönstret.
Idag hade jag min utomhuspremiär för i år. Startade med samma led som jag avslutade med i fjol, Vägga i Årjäng. Mest för att det var den som först kom fram i solskenet.
Visst, jag var rädd. Livrädd, men ändå med en liten distans till det, som att jag kunde klappa den rädda Moa på huvudet och säga Såja, det finns ju ingenting att vara rädd för, klättra nu bara lilla vän. Upp kom jag, och sen satt det där, det där leendet som var helt hopplöst att sudda bort. Det där leendet som bekräftar för mig att klättring gör mig lycklig. Att våren faktiskt är här, även om vinden blåser kallt över årjängssjön och fingrar och tår känns som isbitar.
Nästa vecka bär det av till sylarna för skidåkning och vinterklättring, men sen, när jag kommer hem igen, då Moder Jord vill jag ha Klippklättring för hela slanten, ingen mer snö, bara sol, sol och torr klippa.
Det kändes fint att börja där jag slutade i höstas. I år ska jag bli så djävla grymt bra på att klättra, och jag ska klättra så sjukt mycket! och bara tanken på att snart, snart kommer Lynnie Diamond att torka, gör att leendet bryter ut igen, ett vanvettsleende av Lycka, av Längtan, av Liv.

Räddning och träning

Kamraträddningsträff i Tanto, Stockholm med Girls Get Higher, tränar hissar. Satan vad tungt! Med en 5:1 hiss med Petzl mini traxion lyckades jag till sist få upp min vid det laget halvt ihjälfrusna kompis. Frågan är nu om man ska införskaffa en traxion och släpa med den på selen alla långturer.. Eller om man ska räkna med att vid en riktig nödsituation så blir man sjukt mycket starkare. Det här känns oavsett som något jag borde träna mer på. Hoppas på ett träningspass på söndag på Ställverket.

Min packning för Stockholmsresan.. vadå? Brukar inte alla ha med liggunderlag, thermos, täckbyxor och pannlampa när de ska till storstan?

Kikade på K2, gillar skarpt strukturväggen! Funderar över hur grym man skulle bli om man hade tillgång till en sån här hall hela vintern.. En eloge till ledbyggarna, både jag och David kom efter varje ny led ner med ett leende på läpparna och ett - Ja, den var också fin! Nästan nästan som att klättra ute, med fin friktion i layback. Tack David för sällskapet, och tack Anna och David för den supergoda middagen efteråt!

Loka hälsade också på en kompis, Jacko. Vårsolen lyste och ingav hopp om framtiden.