tisdag 28 juni 2011

Det där livet igen.

Jo jag undrar ibland vad jag håller på med.
Sitter på ett hotellrum i Israel efter en heldag med öl och god mat, hav, sand mellan tårna, mera öl, sightseeing, och ja, jag är "på jobbet".
Bläddrar i nya Climb med coolaste Hilde på framsidan och ett reportage från drömmarnas Bohuslän.
Njuter av min löneförhöjning och undrar samtidigt hur fan jag ska lyckas ta ut mer semester i höst.
Våren har gått i cykler. Jobb, jobb, jobb. Sen kommer helgen. Då ger jag mig fan på att jag ska leda trad grad 6, kastar mig upp någonstans, onsight eller gamla projekt eller vart som helst. Antingen kommer jag tre steg och firar av igen. Eller så smyger jag uppåt livrädd, hänger i säkringarna, går ner och hämtar upp fler säkringar, bökar och blir arg på mig själv.. och klättrar efter det en helt underbar led i femmaregistret som känns sådär precis lagomt svår och njuter som faan. Jag förstår ju precis vad som krävs. Man kan inte bli bättre när man klättrar varannan helg. Jag vill klättra mer. Men vart är den tiden? och vart är den energin?
När jag bläddrar vidare i Climb så suckar jag över mig själv. PÅ MÅNDAG DRAR VI, jag och Ellen ska ut på äventyr i öst fyra veckor. På nåt sätt måste jag få ner klätterskorna i cykelväskorna, annars dör jag.

NAtti natti.

måndag 13 juni 2011

RCT trainingcamp video

RCT anordnade träningsläger. Delar av climbingpics-redaktionen var på plats liksom jag själv. Guiden Martin J gjorde ingen besviken genom att visa oss utmärkta problem och beta genom att repetera precis allt. Antingen har han tjuvtränat eller så är han i finfin form. Platserna för dagens träningsläger blev natursköna Gylterud följt av jätteblocket i Mörtnäs.

Vid förra besöket i Gylterud hände detta...



Den här gången gick det bättre. Se video nedan för blandad problemkompott.



torsdag 9 juni 2011

Nervös


Sitter och funderar lite på den där Nervös-känslan.

Jag börjar oftast bli nervös redan när jag bestämt mig, kanske kvällen innan när jag vet att ett ledpress väntar. Svårt att sova, gnisslar tänder. Vaknar och får inte i mig någon frukost. Mår illa. Skitnödig. Ont i magen. Försöker komma på ursäkter. Dålig dag. Fel väder. Fel säkringar.

Varför backar jag inte då? Varför är jag så trotsigt på, varför ger jag mig inte och åker och badar och bara har det bra istället? Eller bara klättrar fina leder på topprep?

Jo, för att jag vet att den där leden, den kommer ligga kvar där i bakhuvudet ända tills jag satt den. Den kommer aldrig ge sig, den kommer hånflina åt mig och åt mina ambitioner resten av mitt liv, den kommer fegförklara mig, peka finger åt mig och aldrig lämna mig ifred.

Så det är bättre att ta ett djupt andetag, och gå upp.

Sen kommer ju den där känslan på toppen, på stand, med utsikten, i solen, men känslan av odödlighet, känslan att ingenting är omöjligt, känslan att mitt liv är så sjukt djävla underbart, att Klättring är det absolut bästa som finns.

Den känslan går inte av för hackor, och är värd all nervositet i hela världen.

Kruxet är ju att även när jag gett mig av uppåt, så kommer mer ofta än sällan det lilla ordet -Ta! och så måste allt göras om igen från början en annan dag när jag känner mig stark..

Hånflinandes på rad i bakhuvudet just nu:
-Bergkirstis Polska, Svaneberget
-Jamspricka nr 2, Skälefjäll
-Sprickleden, Gylterud
-Laybacken, Årjäng

Akta er bara, jag kommer och tar er så snart det slutar spöregna!

Nils-Magne, hard as a rock

Förra året var jag på jakt efter sten runt Skutberget och Bomstad strax utanför Karlstad. Detta resulterade i fyndet av nejdens brantaste tak. I år startade projekteringen.
Taket är inklämt mellan två andra klippformationer som inbjuder till eliminationer. Det häftigaste vore om man kunde arbeta sig ut genom hela taket utan dessa, men det blir riktigt hårt. Utan någon inovativ beta gissar jag på 8-registret. Mest för att det är så jäkla långt mellan de små skitgreppen/krimparna och man inte har några bra avlastningsmöjligheter med hälkrokar e.dyl.

Jag har gjort ståstarten från slutet på taket som blev "Mantla den här Johan Lovén, 6b"
Jag gjorde också en rolig variant på sittstarten inne i grottan där man använder vänsterväggen. Karlstads (Värmlands?) första problem där lösningen ligger i ett klockrent knälås? Problemet heter "Nils-Magne, hard as a rock". Svårt med grader, men kanske 7a?



onsdag 8 juni 2011

En dag i Dye

Ser fram emot nästa session på Storebror, 7a+/7b. Ett fint problem, vars krux man tror sig passera tidigt, men så är det några djävulska slopers i slutet.

I övrigt blandad kompott för att ha något att länka till från föraren.



måndag 6 juni 2011

Klubbresa till Bohuslän

Jag tyckte det var en fin idé med en klubbresa till Bohuslän, men vet faktiskt inte vart alla Jösserävar tagit vägen. Inte var de i Bohus iallafall. Tråkigt om klubben är i utdöende tycker jag. Men kanske att den återuppstår i höst, när inomhussäsongen börjar igen. Suck.

På parkeringen till Klättertorpet stod det iallafall 38 bilar på fredagskvällen. Fullt ös, och lika fullt var det tydligen vid klubbstugan. Måste varit nån slags rekord?

Jag åkte ner med en lång ticklist, men fick åka hem med en längre. Jamspricka nr 2 i Skälefjäll är fan inte att leka med! Känner besattheten komma krypande, känner hur det maler i bakhuvudet, hur jag resonerar med mig själv angående kompdagar, solskensdagar, semesterdagar och vad som är viktigt i livet. Är det inte självklart att klättringen är viktigast? Jag vet inte, men jag vet att det är klättringen som håller samman livet, som håller kursen, håller farten, håller ihop hjärtat med själen.

Ikväll kommer jag minnas smaken av havsvatten i Govik. Hettan från klippväggarna i Välseröd. Överflödet av leenden, ostar, oliver, vin, mat, mera mat och öl på kvällen vid torpet med alla underbara människor jag lärt känna senaste åren. Känslan av att toppa ur Järnkaminen, drypandes av svett, men med triumf i blicken. Onsight! Jag kan klättra trad onsight! och det är LYCKA! även om jag vill bli bättre NU och klättra hårdare, och smidigare, och modigare, och.. måste jag verkligen gå till jobbet imorn? ja jag kommer minnas räk och fetaost-pajen på Röe Gård, kommer minnas när snöleoparderna kastade sig över köttbenen på Nordens Ark, kommer minnas hur jag står halvvägs upp på Bergkirstis Polska och bävar för jag har för lite säkringar och de jag har är fel storlek och leden är så fin att man bara vill klättra och klättra och klättra för evigt..

men nu är jag hemma, och det åskar och blåser ute, och vallmon har slagit ut.








fredag 3 juni 2011

Sjöquist tak

Hur var det nu man gjorde sådana här blogginlägg?
Vi firar första inlägget på lääänge med en videosnutt på senaste tillskottet vid Färjestad boulders.

Välkommen hem David Sjöquist, här får du ett tak signerat Martin "Juret" Jurander.