måndag 30 maj 2011

Vad vill jag egentligen?


Jag funderar på vad jag ska göra med barngrupperna i höst.

Under ett års tid har de nu klättrat varje måndag. Varannan måndag har jag varit där, busat, skojat, bråkat, peppat, hojtat, skuttat och klättrat på väggarna. Varannan måndag har Daniel haft hand om dem, men nu har han flyttat hem till Stockholm och jag står här själv med alla ungar.

Några av dem fastnade redan första dagen. -Jag ÄLSKAR klättring! deklarerar de, med de där lysande ögonen som jag så intensivt kan identifiera mig med.

Jag klarar inte att säga Nej, det blir ingen klättring i höst, ni får spela fotboll eller nåt istället.
Jag klarar inte att vara med varje måndag, min tid och ork räcker inte till.

Finns det verkligen INGEN där ute som vill leka med dem varannan måndag?
Eller någon annan dag?


Igår var vi på klätterutflykt till Stange (New Font). Jag, 7 ungar, och en drös med föräldrar. Vi klättrade, fikade och pratade klätterteknik med Amadeus på djurparken. Jag var redigt nervös innan, med många tankar i huvudet om skallskador, stämningar och andra dumheter, men det gick över förväntan. Några skrapsår, några tårar, men desto mer skratt och nöjda förstående föräldrar som peppade ungarna upp på blocken högt över sina huvuden. Som Patricia uttryckte sig på vägen hem:
-Vilken bra utflykt Moa, när ska vi åka dit nästa gång?

Själv fick jag klättrat en fin offwidthspricka med inte mycket mer. Annat blir det till helgen, har storslagna planer och längtar till mitt Bohuslän. (och alla andras Bohuslän också förstås)

Lite bilder från gårdagen:

Rutchkanestenen var populär. Undrar vad föräldrarna tycker om byxorna sen ;-)


Fikastenarna också.


Amadeus funderar över livets gåta.


Tänk om man kunde ha en alldeles egen lama.. och en påfågel.. och några getter.. och höns förstås.. och kanske några ankor och duvor.. och och och


söndag 15 maj 2011

Havet.

Det är något med havet. Något som gör att man känner frid, bara sittandes ensam på en klippa blickandes ut mot horisonten. På kullen kan man dessutom klättra och vandra i vackra bokskogar. I helgen hade vi GGHs fjärde mentala klätterträff. Orkar inte skriva så mycket mer om det, mer än att det var sjukt fint på kullen. Längtar redan tillbaka. (Det tar mindre än 6 timmar att köra ner, nån som vill hänga med?)


Marie leker på Kullamannens Dörr




Klippan och havet..




Loka var också med förstås.






Aidträning på Yosemite, Kullamannens Dörr. Tokfint!




Utanför Kvibille hittade vi en fin klippa också, hade ingen förare med så jag började leda upp en av de självklara fina linjerna men.. kruxet i toppen var 6+.. fick fira av och köra topprep. Hittade leden på sverigeföraren sen. Rekommenderas!



Eggiweggs



En lycklig fullrackad Sofia som nyss testat på tradklättring




Också hann jag med ett besök i Mölle hos Ellens pappa (och Vildas farfar) Här spanas det på segelbåtar från balkongen :)



Tjoflöjt!

måndag 9 maj 2011

Sikta högre


Årjängs Climb In bjöd på samma fina väder som i Utby.
Jag gav mig på Laybacken, en vacker 20 meter lång grad6-spricka med laybackmoves och små crimpar och steg på nästan vertikalt sva. Det svåraste är pumpen. Vaderna, armarna, fötterna, fingrarna. Efter en omgång på topprep rackade jag på, kände att psyket var med mig och att jag var stark som faan. Starten gick fint, jag smög runt sprickan och fick in hyfsade säkringar. På mittenpartiet började vaderna protestera, jag sköt i blindo in friends i sprickan som nu låg långt till vänster så jag inte såg in, konstaterade att de var kassa när jag gick vidare, och funderade över om det här verkligen var så snällt mot mina vänner nere på backen. Jag menar, att de skulle få forsla in min sargade kropp i ambulansen.. jaja, det var ju nära till vägen iallafall, de skulle inte behöva bära mig så långt. Jag tycker såhär i efterhand att det är lite underligt att jag i de tankarna inte var rädd för smärtan eller döden eller något annat relevant, utan bara kände mig oansvarig som gick på när jag visste att jag var sjukt slut i musklerna och riskerade markfall. Fingrarna ville nu inte längre hålla i greppen. mera krita, håll i nu! Viljestyrka Moa! Du FÅR INTE falla. Jag ställde in överlevnads-mode i hjärnan, försökte förgäves få in en bra säkring, gav upp, gick vidare uppåt till ännu sämre grepp, höll andan, balanserade, försökte ignorera pumpen, försökte beordra kroppen att den fixar det här, att den bara var inbillnings-trött, inbillnings-slut, att det inte fanns några val mer än att fortsätta uppåt. Efter ytterligare någon meter fick jag iallafall in en röd camalot som satt sådär skiiiitbra så man bara vet ända in i ryggmärgen att faran är över. Jag körde vidare uppåt, men tror att jag slappnade av lite för mycket, för plötsligt hängde jag i repet några meter ner. Ett rent fall, totalt oförberedd, och SÅ lycklig över att jag hade fått in den röda camaloten innan.
Jaja, jag firade ner till backen, satte mig ner, funderade över om jag skulle kunna stå upp eller hålla i några fler grepp idag efter den pärsen, glad över att jag vågade gå upp, frustrerad över att jag var så nära toppen och nu skulle behöva göra om alltihop..

Dagen efter ledde jag med topprep som backup, och satte den hela vägen upp utan fall eller häng. Psyket var dock inte med mig, så med några dåliga ursäkter sköt jag fram nästa skarpa försök. Men jag vet att jag kan, jag vet att det går, det är bara att GÖRA. Just Do It. Hur svårt kan det va?

Idag är det måndag, trött som ett as. Elinor kom på besök kl 23 igår kväll, blev inte mycket sovet. Kroppen är stel och mör, jag känner hur musklerna har högljudda diskussioner innanför skinnet, och hoppas de beslutar sig för att bli uthålligare, starkare, mer explosiva och kraftiga, allt på samma gång.

Nästa helg blir det mental klätterträff med GGH på Kullen, tyvärr verkar det bli regnigt, men det ska ändå bli kul att träffa modiga och fega brudar, dricka öl och grilla korv, fallträna på slippriga hällar och gå paraplypromenader vid havet och drömma om kommande projekt.

Säsongen är igång på riktigt, och djävlar i min själ vad jag är lycklig för det! LIVET!





söndag 1 maj 2011

Sol = Lycka

Jao,
Hemma igen från Climb In i Göteborg. Började klättra lördag lunch, lite smått illamående med prestationsångest, ringrostig och rädd. Efter några repor kändes det klart bättre och idag ledde jag äntligen Spagaten, utan några större bekymmer. Dags att ställa högre krav, så lätt ska det inte gå! (Försökte leda den för 2 år sen, men lyckades då inte lyfta från backen med alla säkringar jag släpade med mig) ;-) braaaaa dag!

I bilen på väg hem kändes livet sådär underbart härligt lyckligt som det bara gör efter en hel helg med klättring i fint väder med goa vänner. Sådär så man sjunger för sig själv och trampar på gasen och skrattar och höjer volymen på stereon och äger hela världen.
Nu längtar jag till Byn och Kraft, men jag får snällt foga mig till samhället och åka ut på mera resejobb i veckan. Hoppas på att få tillfälle att ta ut alla dessa komp-timmar innan november..

Nästa helg är det Climb In i Årjäng, KOM KOM KOM ALLA KLÄTTRARE!!! Som vanligt tältar och festar vi på badplatsen intill klippan. Varmt välkomna!