Glöm inte Jösse julboulder

En kort notis till intresserade och ointresserade.

På lördag den 17e december klockan 14.00 går Jösse Klättersällskaps årliga tillställning "Jösse Julboulder" av stapeln. Det vore som fint om så många som möjligt ville komma, dricka lite glögg, käka en pepparkaka eller två och klämma på några problem. Hoppas vi ses där. Besök www.josseklatter.se för kontaktuppgifter eller hur man hittar dit.

Tävlingsledningen har också meddelat att "sittstarterna har samma namn som ståstarterna". Vad nu det ska betyda, men det får nog sin förklaring på plats. Väl mött.

En dum artikel

De hade andra bilder att välja bland, men Expressen gillar tydligen idiotiska ansiktsuttryck. Från söndagsbilagan på fars dag.

A piece of Värmland in Font

Jag och Alex Ranström åkte till Fontainebleau i början av oktober. Där filmade vi en del av äventyret. Det här är resultatet.

Jag har inte lyckats lägga ut den här på Vimeo eller Youtube. Efter en del besvär verkar Facebook ta emot den. Glöm inte att slå på HD om du tar dig tiden (15 min) att titta. Det blir allt för dålig kvalité annars.

red.anm: Verkar inte som att man kan slå på HD-kvalitet när man kör inbäddat. Prova därför följande LÄNK för en betydligt trevligare upplevelse.

SEMESTER!!!

http://www.yr.no/sted/Spania/Valencia/Montserrat/langtidsvarsel.html

ser ut som att sommaren ändå inte är slut än :)

17 oktober drar jag, Jennifer och Helena ner till mitt drömlandskap Montserrat (ett oerhört kärt återseende) numera flyger ryanair till barcelona från karlstad :)

min klättermotivation har legat nere länge, känner mig trött av alldeles för mycket jobbande. sitter tex ikväll på hotell nere i borås och längtar efter helg.. och då inte en helg fylld av klättring utan en helg hemma med sovmornar, frukost i sängen, dra ner för fönstret och se på film, grotta ner mig i en bok och på sin höjd baka en kladdkaka.. men jag tänker som så att det är ju ingen vits att tvinga ut sig, bättre då att följa livets vågor uppåt och neråt och se vart man hamnar. livet innehåller så mycket som är fint.

För kännedom

regn -> depression -> reslust -> bokning

Fontan bokat 9-17 oktober. Ses vi där?

back from the dead

En blogg är en blogg är en blogg.. men inte om ingen skriver!

Jag och Joanna hade en hel del beslutsångest under torsdagen och fredagen. Yr.no lovade mycket regn, och lite sol, och sen lite mer sol, och sen regn igen.. vart skulle vi åka?
Några timmar före avfärd enades vi om att det faktiskt inte var såå stora regnmoln över bohuslän. och man kan ju alltid aida om det regnar..

..och regna gjorde de. och aidade gjorde vi. :) Jag kände lite på mig att jag skulle gilla Ulorna, det var som att klättra ner i paradiset, lodräta klippväggar och hav. Regnet bildade vattenfall utför klipporna, och jag var så lycklig att jag hoppade jämfota. Så här kommer lite bilder:

på söndagen lyckades vi faktiskt få lite sol mellan regnskurarna, vi hängde vidare i stegarna, denna dag på Björkberget som var en trevlig ny bekantskap.

men men söndag kväll nu igen. dags att packa till nästa helg!

Extreme geocaching

att komma hem

Efter fyra veckor på cykelsadeln är det en stor omställning att komma hem och börja jobba igen. Trött och rastlös försöker jag minnas hur jag levde mitt liv före sommaren. Man kunde ju tro att sängen är efterlängtad, men nej, jag längtar tillbaka till tältet, ligga tätt mot Ellen och höra myggorna dunsa i tältduken. Loka nergosad längst ner i sovsäcken. Vakna på morgonen, i lugn och ro dricka morgonkaffe, koka gröt, spana på kartan vart vi vill cykla den här dagen, långsamt vakna och packa ihop sig, sätta sig på sadeln och rulla iväg, stanna och ta en lunchöl, ett bad i en flod, njuta av vinden och friheten, trampa framåt mil efter mil.. jag saknar det!

Hemma är allt sig likt. Trädgården är vild och otämjd, på jobbet är det lugnt, de flesta har semester. Jag funderar på det där intresset jag hade förr, vad hette det nu igen, jo Klättring.. kanske man skulle prova det igen nån dag, kanske man skulle känna sig mer hemma då, känna ett större värde i hemma-livet.

En liten förändring har ändå skett sen i våras. Röda blixten har fått åka till bilhimlen, och gröna Disa har flyttat in. (Hon är en Citroen Berlingo på 14 vårar) Den stora nackdelen är att jag inte kan leka racerbil längre. Den stora fördelen är att jag snart inte längre behöver mitt hus. :)

En ny bästis

En stooor säng behövs..

Det går vilt till i växthuset

De ovälkomna gästerna fick gå hem

Det där livet igen.

Jo jag undrar ibland vad jag håller på med.
Sitter på ett hotellrum i Israel efter en heldag med öl och god mat, hav, sand mellan tårna, mera öl, sightseeing, och ja, jag är "på jobbet".
Bläddrar i nya Climb med coolaste Hilde på framsidan och ett reportage från drömmarnas Bohuslän.
Njuter av min löneförhöjning och undrar samtidigt hur fan jag ska lyckas ta ut mer semester i höst.
Våren har gått i cykler. Jobb, jobb, jobb. Sen kommer helgen. Då ger jag mig fan på att jag ska leda trad grad 6, kastar mig upp någonstans, onsight eller gamla projekt eller vart som helst. Antingen kommer jag tre steg och firar av igen. Eller så smyger jag uppåt livrädd, hänger i säkringarna, går ner och hämtar upp fler säkringar, bökar och blir arg på mig själv.. och klättrar efter det en helt underbar led i femmaregistret som känns sådär precis lagomt svår och njuter som faan. Jag förstår ju precis vad som krävs. Man kan inte bli bättre när man klättrar varannan helg. Jag vill klättra mer. Men vart är den tiden? och vart är den energin?
När jag bläddrar vidare i Climb så suckar jag över mig själv. PÅ MÅNDAG DRAR VI, jag och Ellen ska ut på äventyr i öst fyra veckor. På nåt sätt måste jag få ner klätterskorna i cykelväskorna, annars dör jag.

NAtti natti.

RCT trainingcamp video

RCT anordnade träningsläger. Delar av climbingpics-redaktionen var på plats liksom jag själv. Guiden Martin J gjorde ingen besviken genom att visa oss utmärkta problem och beta genom att repetera precis allt. Antingen har han tjuvtränat eller så är han i finfin form. Platserna för dagens träningsläger blev natursköna Gylterud följt av jätteblocket i Mörtnäs.

Vid förra besöket i Gylterud hände detta...



Den här gången gick det bättre. Se video nedan för blandad problemkompott.

Nervös

Sitter och funderar lite på den där Nervös-känslan.

Jag börjar oftast bli nervös redan när jag bestämt mig, kanske kvällen innan när jag vet att ett ledpress väntar. Svårt att sova, gnisslar tänder. Vaknar och får inte i mig någon frukost. Mår illa. Skitnödig. Ont i magen. Försöker komma på ursäkter. Dålig dag. Fel väder. Fel säkringar.

Varför backar jag inte då? Varför är jag så trotsigt på, varför ger jag mig inte och åker och badar och bara har det bra istället? Eller bara klättrar fina leder på topprep?

Jo, för att jag vet att den där leden, den kommer ligga kvar där i bakhuvudet ända tills jag satt den. Den kommer aldrig ge sig, den kommer hånflina åt mig och åt mina ambitioner resten av mitt liv, den kommer fegförklara mig, peka finger åt mig och aldrig lämna mig ifred.

Så det är bättre att ta ett djupt andetag, och gå upp.

Sen kommer ju den där känslan på toppen, på stand, med utsikten, i solen, men känslan av odödlighet, känslan att ingenting är omöjligt, känslan att mitt liv är så sjukt djävla underbart, att Klättring är det absolut bästa som finns.

Den känslan går inte av för hackor, och är värd all nervositet i hela världen.

Kruxet är ju att även när jag gett mig av uppåt, så kommer mer ofta än sällan det lilla ordet -Ta! och så måste allt göras om igen från början en annan dag när jag känner mig stark..

Hånflinandes på rad i bakhuvudet just nu:
-Bergkirstis Polska, Svaneberget
-Jamspricka nr 2, Skälefjäll
-Sprickleden, Gylterud
-Laybacken, Årjäng

Akta er bara, jag kommer och tar er så snart det slutar spöregna!

Nils-Magne, hard as a rock

Förra året var jag på jakt efter sten runt Skutberget och Bomstad strax utanför Karlstad. Detta resulterade i fyndet av nejdens brantaste tak. I år startade projekteringen.
Taket är inklämt mellan två andra klippformationer som inbjuder till eliminationer. Det häftigaste vore om man kunde arbeta sig ut genom hela taket utan dessa, men det blir riktigt hårt. Utan någon inovativ beta gissar jag på 8-registret. Mest för att det är så jäkla långt mellan de små skitgreppen/krimparna och man inte har några bra avlastningsmöjligheter med hälkrokar e.dyl.

Jag har gjort ståstarten från slutet på taket som blev "Mantla den här Johan Lovén, 6b"
Jag gjorde också en rolig variant på sittstarten inne i grottan där man använder vänsterväggen. Karlstads (Värmlands?) första problem där lösningen ligger i ett klockrent knälås? Problemet heter "Nils-Magne, hard as a rock". Svårt med grader, men kanske 7a?

En dag i Dye

Ser fram emot nästa session på Storebror, 7a+/7b. Ett fint problem, vars krux man tror sig passera tidigt, men så är det några djävulska slopers i slutet.

I övrigt blandad kompott för att ha något att länka till från föraren.

Klubbresa till Bohuslän

Jag tyckte det var en fin idé med en klubbresa till Bohuslän, men vet faktiskt inte vart alla Jösserävar tagit vägen. Inte var de i Bohus iallafall. Tråkigt om klubben är i utdöende tycker jag. Men kanske att den återuppstår i höst, när inomhussäsongen börjar igen. Suck.

På parkeringen till Klättertorpet stod det iallafall 38 bilar på fredagskvällen. Fullt ös, och lika fullt var det tydligen vid klubbstugan. Måste varit nån slags rekord?

Jag åkte ner med en lång ticklist, men fick åka hem med en längre. Jamspricka nr 2 i Skälefjäll är fan inte att leka med! Känner besattheten komma krypande, känner hur det maler i bakhuvudet, hur jag resonerar med mig själv angående kompdagar, solskensdagar, semesterdagar och vad som är viktigt i livet. Är det inte självklart att klättringen är viktigast? Jag vet inte, men jag vet att det är klättringen som håller samman livet, som håller kursen, håller farten, håller ihop hjärtat med själen.

Ikväll kommer jag minnas smaken av havsvatten i Govik. Hettan från klippväggarna i Välseröd. Överflödet av leenden, ostar, oliver, vin, mat, mera mat och öl på kvällen vid torpet med alla underbara människor jag lärt känna senaste åren. Känslan av att toppa ur Järnkaminen, drypandes av svett, men med triumf i blicken. Onsight! Jag kan klättra trad onsight! och det är LYCKA! även om jag vill bli bättre NU och klättra hårdare, och smidigare, och modigare, och.. måste jag verkligen gå till jobbet imorn? ja jag kommer minnas räk och fetaost-pajen på Röe Gård, kommer minnas när snöleoparderna kastade sig över köttbenen på Nordens Ark, kommer minnas hur jag står halvvägs upp på Bergkirstis Polska och bävar för jag har för lite säkringar och de jag har är fel storlek och leden är så fin att man bara vill klättra och klättra och klättra för evigt..

men nu är jag hemma, och det åskar och blåser ute, och vallmon har slagit ut.

Sjöquist tak

Hur var det nu man gjorde sådana här blogginlägg?
Vi firar första inlägget på lääänge med en videosnutt på senaste tillskottet vid Färjestad boulders.

Välkommen hem David Sjöquist, här får du ett tak signerat Martin "Juret" Jurander.

Vad vill jag egentligen?

Jag funderar på vad jag ska göra med barngrupperna i höst.

Under ett års tid har de nu klättrat varje måndag. Varannan måndag har jag varit där, busat, skojat, bråkat, peppat, hojtat, skuttat och klättrat på väggarna. Varannan måndag har Daniel haft hand om dem, men nu har han flyttat hem till Stockholm och jag står här själv med alla ungar.

Några av dem fastnade redan första dagen. -Jag ÄLSKAR klättring! deklarerar de, med de där lysande ögonen som jag så intensivt kan identifiera mig med.

Jag klarar inte att säga Nej, det blir ingen klättring i höst, ni får spela fotboll eller nåt istället.
Jag klarar inte att vara med varje måndag, min tid och ork räcker inte till.

Finns det verkligen INGEN där ute som vill leka med dem varannan måndag?
Eller någon annan dag?

Igår var vi på klätterutflykt till Stange (New Font). Jag, 7 ungar, och en drös med föräldrar. Vi klättrade, fikade och pratade klätterteknik med Amadeus på djurparken. Jag var redigt nervös innan, med många tankar i huvudet om skallskador, stämningar och andra dumheter, men det gick över förväntan. Några skrapsår, några tårar, men desto mer skratt och nöjda förstående föräldrar som peppade ungarna upp på blocken högt över sina huvuden. Som Patricia uttryckte sig på vägen hem:
-Vilken bra utflykt Moa, när ska vi åka dit nästa gång?

Själv fick jag klättrat en fin offwidthspricka med inte mycket mer. Annat blir det till helgen, har storslagna planer och längtar till mitt Bohuslän. (och alla andras Bohuslän också förstås)

Lite bilder från gårdagen:

Rutchkanestenen var populär. Undrar vad föräldrarna tycker om byxorna sen ;-)

Fikastenarna också.

Amadeus funderar över livets gåta.

Tänk om man kunde ha en alldeles egen lama.. och en påfågel.. och några getter.. och höns förstås.. och kanske några ankor och duvor.. och och och

Havet.

Det är något med havet. Något som gör att man känner frid, bara sittandes ensam på en klippa blickandes ut mot horisonten. På kullen kan man dessutom klättra och vandra i vackra bokskogar. I helgen hade vi GGHs fjärde mentala klätterträff. Orkar inte skriva så mycket mer om det, mer än att det var sjukt fint på kullen. Längtar redan tillbaka. (Det tar mindre än 6 timmar att köra ner, nån som vill hänga med?)

Marie leker på Kullamannens Dörr

Klippan och havet..

Loka var också med förstås.

Aidträning på Yosemite, Kullamannens Dörr. Tokfint!

Utanför Kvibille hittade vi en fin klippa också, hade ingen förare med så jag började leda upp en av de självklara fina linjerna men.. kruxet i toppen var 6+.. fick fira av och köra topprep. Hittade leden på sverigeföraren sen. Rekommenderas!

Eggiweggs

En lycklig fullrackad Sofia som nyss testat på tradklättring

Också hann jag med ett besök i Mölle hos Ellens pappa (och Vildas farfar) Här spanas det på segelbåtar från balkongen :)

Tjoflöjt!

Sikta högre

Årjängs Climb In bjöd på samma fina väder som i Utby.
Jag gav mig på Laybacken, en vacker 20 meter lång grad6-spricka med laybackmoves och små crimpar och steg på nästan vertikalt sva. Det svåraste är pumpen. Vaderna, armarna, fötterna, fingrarna. Efter en omgång på topprep rackade jag på, kände att psyket var med mig och att jag var stark som faan. Starten gick fint, jag smög runt sprickan och fick in hyfsade säkringar. På mittenpartiet började vaderna protestera, jag sköt i blindo in friends i sprickan som nu låg långt till vänster så jag inte såg in, konstaterade att de var kassa när jag gick vidare, och funderade över om det här verkligen var så snällt mot mina vänner nere på backen. Jag menar, att de skulle få forsla in min sargade kropp i ambulansen.. jaja, det var ju nära till vägen iallafall, de skulle inte behöva bära mig så långt. Jag tycker såhär i efterhand att det är lite underligt att jag i de tankarna inte var rädd för smärtan eller döden eller något annat relevant, utan bara kände mig oansvarig som gick på när jag visste att jag var sjukt slut i musklerna och riskerade markfall. Fingrarna ville nu inte längre hålla i greppen. mera krita, håll i nu! Viljestyrka Moa! Du FÅR INTE falla. Jag ställde in överlevnads-mode i hjärnan, försökte förgäves få in en bra säkring, gav upp, gick vidare uppåt till ännu sämre grepp, höll andan, balanserade, försökte ignorera pumpen, försökte beordra kroppen att den fixar det här, att den bara var inbillnings-trött, inbillnings-slut, att det inte fanns några val mer än att fortsätta uppåt. Efter ytterligare någon meter fick jag iallafall in en röd camalot som satt sådär skiiiitbra så man bara vet ända in i ryggmärgen att faran är över. Jag körde vidare uppåt, men tror att jag slappnade av lite för mycket, för plötsligt hängde jag i repet några meter ner. Ett rent fall, totalt oförberedd, och SÅ lycklig över att jag hade fått in den röda camaloten innan.
Jaja, jag firade ner till backen, satte mig ner, funderade över om jag skulle kunna stå upp eller hålla i några fler grepp idag efter den pärsen, glad över att jag vågade gå upp, frustrerad över att jag var så nära toppen och nu skulle behöva göra om alltihop..

Dagen efter ledde jag med topprep som backup, och satte den hela vägen upp utan fall eller häng. Psyket var dock inte med mig, så med några dåliga ursäkter sköt jag fram nästa skarpa försök. Men jag vet att jag kan, jag vet att det går, det är bara att GÖRA. Just Do It. Hur svårt kan det va?

Idag är det måndag, trött som ett as. Elinor kom på besök kl 23 igår kväll, blev inte mycket sovet. Kroppen är stel och mör, jag känner hur musklerna har högljudda diskussioner innanför skinnet, och hoppas de beslutar sig för att bli uthålligare, starkare, mer explosiva och kraftiga, allt på samma gång.

Nästa helg blir det mental klätterträff med GGH på Kullen, tyvärr verkar det bli regnigt, men det ska ändå bli kul att träffa modiga och fega brudar, dricka öl och grilla korv, fallträna på slippriga hällar och gå paraplypromenader vid havet och drömma om kommande projekt.

Säsongen är igång på riktigt, och djävlar i min själ vad jag är lycklig för det! LIVET!

Sol = Lycka

Jao,
Hemma igen från Climb In i Göteborg. Började klättra lördag lunch, lite smått illamående med prestationsångest, ringrostig och rädd. Efter några repor kändes det klart bättre och idag ledde jag äntligen Spagaten, utan några större bekymmer. Dags att ställa högre krav, så lätt ska det inte gå! (Försökte leda den för 2 år sen, men lyckades då inte lyfta från backen med alla säkringar jag släpade med mig) ;-) braaaaa dag!

I bilen på väg hem kändes livet sådär underbart härligt lyckligt som det bara gör efter en hel helg med klättring i fint väder med goa vänner. Sådär så man sjunger för sig själv och trampar på gasen och skrattar och höjer volymen på stereon och äger hela världen.
Nu längtar jag till Byn och Kraft, men jag får snällt foga mig till samhället och åka ut på mera resejobb i veckan. Hoppas på att få tillfälle att ta ut alla dessa komp-timmar innan november..

Nästa helg är det Climb In i Årjäng, KOM KOM KOM ALLA KLÄTTRARE!!! Som vanligt tältar och festar vi på badplatsen intill klippan. Varmt välkomna!

Lagom svårt

Morgontur runt sjön hemma, vansinnigt vackert.

Satte sprickan i Gylterud på topprep tre gånger i sträck idag, så nästa gång är det dags! Sjukt fin led btw, tekniskt klurig och mentalt lärrig precis sådär som jag älskar. Nu luktar fingrarna lav som di ska, och hängmattan är upphängd hemma i skogsbrynet. Läser "Climbing Anchors" av John Long och fachineras över hur man kan skriva så mycket om så lite. Påsken har gått i trädgårdens tecken, några modiga tomater och gurkor har fått flytta in i sprillans nya växthuset och landen är färdiggrävda. Extra trevligt är det att försäkringsbolaget fixade björken över vedboden, nu ligger den uppsågad i söta små kubbar och boden har nya väggar och nytt tak. Redo för nästa arbetsvecka, med veckoslut på climb in i götlaborg, gött dä! (spagaten, nu djävlar!)

Flickan, hunden och korpen

Familjeterapi, Sulvik

Kvällsljus i Årjäng

Veden blev less på att jag ignorerade den, och hittade hem till vedboden helt på egen hand.

Lite uppdateringar, mest för mig själv. :)

Efter återbud om bakfylla och tidsbrist åkte jag själv till Sulvik igår med vovven.
Cloggade i linne och njöt av värmen.
Det var läänge sen jag cloggade, jag hade svårt att lita på systemet, drog upp jumarn och satte mig efter varje move för att känna mig trygg. Körde ett backup-rep med dubbelt halvslag i karbin, det var smidigt att ha två rep när jag bytte mellan grigri och jumar. Skulle dock hellre ha en trango cinch och slippa vassa taggar mot mitt kära rep. Önskelistan växer..
Hängde på leden Familjeterapi, nästan torrt och superfint. Korpen flög runt och skrålade ( hoppas få se deras ungar senare i vår) och Loka lekte i träsket nedanför klippan. Fin dag!

Lite klättring i Årjäng hanns med tidigare i veckan, ledde trad och kände mig lycklig och livrädd.

Lynnie Diamond är fortfarande dyblöt, kände lite på movsen, hade svårast för starten vilket ju är positivt, pillade loss en liten diamantsten som satt löst och fick ett något bättre fotsteg i det känsliga högre upp. Slutet är enkelt. It´s all in your head..
I huvudet samsas den stora frågan Varför? med olika riskscenarion. Jag blir nog aldrig någon tuff high ball-tjej. Kan dock inte släppa leden, den har bitit sig fast i bakhuvudet flera år och känns som en viktig milstolpe i min utveckling som klättrare. Får passa på när vi har finbesök med många crashpads så jag iallafall slipper oroa mig för att hamna på stenblockskanten och bryta fötterna. (För den som undrar så går de första 5 meterna inte att säkra på leden)

Gick instruktörskurs (inomhus) i lördags, kändes riktigt bra. Fick flera bra metodik-tips och bra genomgångar av ansvarsfrågor, försäkringar osv. Nu gäller bara att träna vidare så jag klarar examinationen i höst.

Ikväll har jag hand om barn och ungdomsgrupperna, tänkte att de ska få klättra ute för första gången. Jag var och kikade på falleberget på lunchen, ganska blött, men ändå någorlunda OK. Får se om de blir avskräckta eller klätterbitna på riktigt. Synd att vi har så få lätta barnleder runt Arvika.

Solsken i fjällen

YEAH!!!

Årets sylträff med Girls Get Higher bjöd på 5 dagar solsken!

Fina Annika lånade ut sin hund Simba som drog runt mig över de snötäckta vidderna. Som ett surrealistiskt månlandskap, vi kämpade oss fram i vinden för att sen flyga nerför backarna. Jag, Simba och Kristina skidade till Gåsenstugan, och sen tillbaka på sydsidan dagen därpå. Ren njutning för kropp och själ. Fjällvind i lungorna som ger energi, solsken som ger lycka, snö som ger en känsla av oövervinnerlighet och drömmar.

På lördagen var jag med på workshops i stegjärn och isyx-teknik och grunderna i glaciärvandring. Anna Malou gjorde sitt bästa för att lära oss en tredagarskurs på några timmar, och lyckades med att inspirera till nya drömmar om toppturer i Norge och alperna. Tack Malou för en superbra dag!

Jag tror alla 30 brudarna åkte hem med nya fräknar och ett solskensleende på läpparna. Nu närmar sig våren med stormsteg, på onsdag blir årets första press på Lynnie Diamond :))

Fan vad livet är gött!

Vårkänslor

Det liksom pirrar i hela kroppen, när man vaknar på morgonen av att solen lyser in genom fönstret.
Idag hade jag min utomhuspremiär för i år. Startade med samma led som jag avslutade med i fjol, Vägga i Årjäng. Mest för att det var den som först kom fram i solskenet.
Visst, jag var rädd. Livrädd, men ändå med en liten distans till det, som att jag kunde klappa den rädda Moa på huvudet och säga Såja, det finns ju ingenting att vara rädd för, klättra nu bara lilla vän. Upp kom jag, och sen satt det där, det där leendet som var helt hopplöst att sudda bort. Det där leendet som bekräftar för mig att klättring gör mig lycklig. Att våren faktiskt är här, även om vinden blåser kallt över årjängssjön och fingrar och tår känns som isbitar.
Nästa vecka bär det av till sylarna för skidåkning och vinterklättring, men sen, när jag kommer hem igen, då Moder Jord vill jag ha Klippklättring för hela slanten, ingen mer snö, bara sol, sol och torr klippa.
Det kändes fint att börja där jag slutade i höstas. I år ska jag bli så djävla grymt bra på att klättra, och jag ska klättra så sjukt mycket! och bara tanken på att snart, snart kommer Lynnie Diamond att torka, gör att leendet bryter ut igen, ett vanvettsleende av Lycka, av Längtan, av Liv.

Räddning och träning

Kamraträddningsträff i Tanto, Stockholm med Girls Get Higher, tränar hissar. Satan vad tungt! Med en 5:1 hiss med Petzl mini traxion lyckades jag till sist få upp min vid det laget halvt ihjälfrusna kompis. Frågan är nu om man ska införskaffa en traxion och släpa med den på selen alla långturer.. Eller om man ska räkna med att vid en riktig nödsituation så blir man sjukt mycket starkare. Det här känns oavsett som något jag borde träna mer på. Hoppas på ett träningspass på söndag på Ställverket.

Min packning för Stockholmsresan.. vadå? Brukar inte alla ha med liggunderlag, thermos, täckbyxor och pannlampa när de ska till storstan?

Kikade på K2, gillar skarpt strukturväggen! Funderar över hur grym man skulle bli om man hade tillgång till en sån här hall hela vintern.. En eloge till ledbyggarna, både jag och David kom efter varje ny led ner med ett leende på läpparna och ett - Ja, den var också fin! Nästan nästan som att klättra ute, med fin friktion i layback. Tack David för sällskapet, och tack Anna och David för den supergoda middagen efteråt!

Loka hälsade också på en kompis, Jacko. Vårsolen lyste och ingav hopp om framtiden.

Val av liv

Det svåraste i livet tycker jag är att välja vilket liv man vill leva. I helgen var jag med Sara upp till Orsa för att hjälpa till med deras draghundar. En dag vid Grönklitt med turistkörning, och en dag då jag och Sara själva tog med ett spann på tur runt sjön. En så otroligt fin dag, trots kylan.

Ibland längtar jag norrut. Tänker mig en liten gård utanför Östersund. Ett eget spann med hundar, fjällen inpå husknuten och en lugn atmosfär.

Ibland längtar jag söderut. Längre klättersäsong, kanske en B&B på Sardinien.

Återkommer alltid till att jag vill ha allt. Jag klarar inte att välja. Därför vill jag bo kvar i Arvika. Okej avstånd till Göteborg & Bohuslän, Nissedal, Jotunheimen, Jämtlandsfjällen och familjen utanför Uppsala. Långt från allt, men inte omöjligt långt.

Jag önskar att min tid räckte till att satsa helhjärtat på allt. Jag önskar att jag någon gång fick bli nöjd över vad jag gjort. Men då måste jag välja bort något annat, och det vill jag inte. Kanske borde jag istället sikta på acceptans. Att acceptera mitt spretiga jag. Sikta på att träna hunden, klättra i bergen, dra igång keramikateljé, hålla kurser, bygga växthus, odla tomater, jobba som servicetekniker, åka skidor, sova ute, köra hundspann, äta pannkakor med mina kära, filosofera över en kanna te, förlora mig själv i en bra bok, vandra i skogen, hugga ved, elda, skotta snö, köpa en till hund, cykla långt, resa, klättra ännu mera och aldrig glömma att berätta för mina nära att jag tycker om dom så himla mycket, precis som dom är. Och sen acceptera att jag inte kommer hinna allt, eller ens hälften.

Ge honom ett par år så...

Observera den optimalt utspridda sloper-högern
Han kör öppen crimp med vänster hand. För det är ju i den man vill vara stark.
Heelhooken läggs naturligt i nackhöjd(!) och tungan är med och styr.
Förstå vad mycket han kommer krossa i fontan när vi åker ner. wohoo

Liv och död

den döde.

de levande.

en egen kyrkogård

saknad.