hemsedal pre-powder

Robin körde sina mest brunstiga lockrop under hela förra veckan.
yr.no uppmanade medborgarna att spika brädlappar för fönstren, för nu skulle en ny storm värd ett namn svepa in över landet. Jag och Henric ignorerade de tunga grå regnmolnen och begav oss västerut med gps i framrutan och Volbeat i högtalarna.

Målet var att klättra "kommersiellt gjenombrudd" (9 replängder mix 5-) på Kolsrudsflaget och sportklättra i Gol om vädret var med oss. Att dricka pilsner och whiskey i fjällstugan med gott sällskap om vädret var mot oss. Vädret var inte bara bra... Det var riktigt bra.

"Kommersiellt gjenombrudd" var inget att bli upphetsad över. "Flåklypa grand prix" för två år sen var mycket finare. Dock kul att vara ute på tur. Nästa gång blir det något mer upphetsande och mer vertikalt än detta väldiga sva-berg. Tog oss 6 timmar upp och ner. Lugnt tempo och mer utsikt och fika än snabb klättring. Som det ska vara?

På kvällen gjorde undertecknad den stora blundern att trycka i sig en chipspåse, en ostbågspåse, en burk salsa-dip, ett glas whiskey och 3 öl INNAN värdarna bjöd på delikat renskavsgryta. Jag fick världens sockerchock och försvann i paltkoma i flera timmar. Sov sedan som en klubbad säl till gryningen.

Söndagen bjöd på sportklättring i Gol (Hallingdalen). Området heter Natten och är bara ett av många i närområdet. Här finns fin klättring i alla grader. Toppenförare finns i boken "klatreperler" från 2008.
Bult-etiken här verkar vara att man ska bulta så mycket det går. En del linjer gick att tradklättra, men likväl fanns bultar ditsatta. Då har man förvisso möjligheten att göra både och men att göra sweizerost av hela berget? Man blir dessutom extra fundersam på underhållet när man märker att ombultningar sker för nära tidigare borrhål osv.

Höjdpunkten på dagen var när jag lyckades onsighta min finaste 7- hittills. "Brunosteggen" heter leden och föraren beskriver den som "en klassiker i dalen". Stora grepp hela vägen, men överhänget gör att pumpen kommer krypande allt eftersom. 2 av 9 bultar var dessutom lösa vilket självklart påverkade mitt klena ledpsyke. Bra övning att bita ihop och gå förbi, men nästa gång ska inte skiftnyckeln ligga kvar i ryggsäcken.

Åkte hem med leenden på våra läppar efter en superfin helg. Leenden som blev ännu bredare när vi korsade gränsen till Sverige på bredställ. Regummerade tyska kvalitetsdäck, jorå.

Natten till måndag fick Hemsedal nysnö på 1500möh. Nästa besök för klippklättring blir nog framåt vårkanten, men hoppas på ett eller flera isklätteräventyr under vintern.

Robin & Sigrid: Tack för besöket. Jätteroligt! Glöm inte bort att hojta till när ni får nästa puder-dump. Vi är aldrig längre bort än 5 timmar och självklart smugglar vi med öl och tobak.

Värmland brinner

Weehoo!
Toppendag! dagen började återigen i åmotfors. Martin ledde sin branta spricka, som resulterade i "FAQ FRA" grad 7. eller nåt. Och även jag ledde en ny tur, "Den nya generationen" grad .. hrrmm.. 3+ eller nåt. En otroligt fin tur för introduktion i tradklättringens underbara värld. Hoppas på att klubbens nya förmågor tar sig dit och stolt och tryggt leder upp. ;-) Direkt efter gav vi oss på Wanted igen, och believe it or not, jag flöt förbi cruxet och hela vägen upp! helt galet! Ledde även upp Anarki 4+ Jockes gamla superklassiker bestående av lösa stenar staplade på varandra. Med hjärtat i halsgropen lyckades jag ändå andas lugnt. Coolt!
Sen en sväng till Årjäng, körde några gamla klassiker, grymt kul blabla bla. Gött! Adios!

Frågan är ?

När ska någon klättra Gravitationsdans i Åmotfors super sporty crag ?

projektdag1

Lyckades ragga med mig Stefan till Hemtjärn igår.

Under detta mitt andra besök (första som klättrare) drar jag än en gång paralleller till Byn.
Helt ologiskt då ställena är så olika. Å andra sidan väldigt logiskt då de på vissa sätt starkt påminner om varandra.
likheter: höjden, klippkvalitet och graderna.
olikheter: struktur, ledantal och karaktären.
Hemtjärn är mestadels sport på platt till överhängande vägg.
Byn är något större och har tradleder.

Uppvärmningsleden Icaros (6c+) ser inte så svår ut och de välkritade, stora greppen borde borga för en lätt uppstigning. Lita dock på graden. Halvvägs börjar överhänget göra sig påmind och pumpen kommer krypande för att (på mig) slutligen rusa i underarmarna. Får jag göra den ett 50-tal gånger så kanske den fungerar som uppvärmning istället för slutkörning :)

Gick därefter på projektet.
Mellan "Unleashed 7c/7c+" och "Kokosnöten 7b+" hittar man denna nybultade linje. På topprep provade jag och Stefan olika varianter på rörelserna.
Mycket fin led som helt fastnat i huvudet på mig. Även om jag inte får förstabestigning, så ska jag jobba på att sätta denna. Uppskattad grad 7b-7c.
Små flytt med händerna mellan sideclings, crimpers och halkig slopad hylla tar dig halvvägs. Efter det några flytt till gaston med efterföljande dyno. Först här börjar man få vittring på toppankaret dit man tar sig via några mer eller mindre desperata crimpar. Du är inte hemma förrän du klippt ankaret. Under hela resan är det ett ständigt ommöblerande av fötter för att få styrka och hålla balans. Varierande och roligt.
Leden är klart över min förmåga, men inte alls omöjlig. Det finns inga direkta krux, så det gäller bara att skaffa styrka och ork att nypa ihop till slutet.

Hela veckan verkar bli fin, så jag hoppas att jag får tid och möjlighet att åka igen och öva.
Återkommer med mer info när jag varit där igen.

Första bilden tidigt på leden. Andra bilden sidecling innan den hala, slopade hyllan.

Wanted

Den här besattheten, jag kommer nog aldrig ifrån den. Jag lyckas alltid fastna för leder som ligger precis över min nivå, som nu Wanted, 6b i Åmotfors. Jag var dit själv idag då alla klättrare begav sig till ställverket (!) galet med tanke på vädret. Efter att ha hängt och klängt och rivit en bra stund kom jag på hur första cruxet skulle lösas, yes! men.. då lossnade den avgörande listen! (Gissar på en gradhöjning) Tillbaka på noll försökte jag en variant med catch upp mot en annan list som visade sig vara helt djävla kass. Men om man kastar sig från en liten crimp upp till en annan crimp och sen högt upp till en bra list långt åt vänster.. Arrgghh!
Jaja. Det kommer en ny dag imorgon. Bergen springer inte ifrån oss.

two in a day ...

Hej ,

idag var det dax att jobba , iväg till åmotfors och sätta upp en ny tur !

Vi riktade in oss på en tur som såg ut att kunna bli runt 6- men ack vad man kan bedra sig

, den landade på typ 6b men vart väldigt fin och kan möjligen funka som uppvärmning åt de andra turerna .

Stället börjar nu så sakta anta formen av en liten sportklippa med trygghet närhet och underarmspump som ledord . Fantastiskt brant i jämförelse med de vanliga skogsbergen här omkring ...

Fann oxå en ny brant spricka som jag måste göra , dax att väcka fingerlockskunskaperna till liv igen för på den turen kommer das gravity att dra för allt den orkar !

men dagen var ju inte slut för det , vi skulle ju köra två på en dag a la caldwell så det bar iväg till gylterud , och ja vad ska man säga , jag trodde att folk hade klättrat där lite genom åren men det var så skitigt och jordigt och smutsigt så speologen i mig kom fram och frågade ; eh , grottkrypning nu ? .

Men stället är ändå fint ! / Hepp / Martin unt Mo

Always on my mind

På bilderna ses soloklättring av de tuffa grabbarna Gucci och Martin.

Heldag i Årjäng. Solen ligger på klippan som får en underbar röd nyans, luften är friskt höstig och klippan inbjuder till led efter led. Picknick på crashpaden med wienerbröd kaffe och te. Kan man ha det bättre? Min tanke om att träna på att leda och leka med kilar och friends tar mej uppför trocadero, men sen tar det stopp i huvudet. tänk om tänk om jag inte orkar / fumlar och tappar allt / får panik / hjälp! men jag klättrade iallafall två andra leder på topprep som jag vet att jag kommer våga leda upp någon gång i höst (lite sådär lagom obestämt). klättrade också en otroligt fin sexa, Mysterious Walk, på vattenslipad klippa med härliga trixiga moves.
Funderade idag över fenomenet att klättringen sakta men säkert tar över mitt liv. Känslan av att klättringen är tryggheten i livet (vad som än händer med jobb / familj / boende / whatever så har jag ju alltid klättringen.. ) och hur utrymmet i hjärnan tas upp mer och mer av klättring, vad dagdrömde jag om förr? vilka samtalsämnen hade jag förr? klättringen äter sakta upp mej, tar över mitt liv. ska jag hoppa av? Nej! Framåt ska vi, mot nya äventyr, mycket finns kvar att klättra över här i livet. Känns också som att klättringen hjälper mig i övriga livet, får mej att övervinna tristess, rädslor och otryggheter. Blabla låter klyschigt som faan, men är man kär så är man.

Martin klurade på "always on my mind", åkte sen raka vägen hem och började febrilt leta i ordböcker efter begreppet "hoppstart".

Imorn har jag beställt ännu en solig härlig höstdag med klättring i bland annat Gylterud och Åmotfors!

Moa - Berget 1 - 1

Idag klättrade jag Lynnie Diamond i Sulvik på topprep utan att falla. Två gånger. Men modet för att sola den infinner sig inte. Så varsågod alla modiga, jag står gärna under och pekar vart ni ska, varje move sitter i mitt huvud.
Som topprepsled är den himla fin, gott om stabila träd ovanför.
Nu tror jag ändå inte att jag kommer kunna låta den vara, kanske blir den ett projekt nästa år igen. För tillfället vill jag dock släppa den, jag vill få chansen att klättra många lätta leder under hösten, och leda naturligt. Har precis inhandlat mina två första friends! Oiih! Ser fram emot helgen med sol och klättring i Årjäng och kanske Gylterud.
Ps. I förrgår började inomhusklättringen på ställverket, och jag gled förbi ett crux som jag aldrig klarade i våras! Känns lovande!
puss //moe

Taskig tajming

Kvällarna blir bara mörkare och mörkare. Att hinna ut och klättra mellan jobb och solnedgång är svårare och svårare. Detta tillsammans med regn och dålig motivation har gjort att det blivit dåligt med klättring mot slutet. När jag var i Årjäng i helgen, så fick jag dessutom psykbryt på de enklaste lederna. Per Callebergs uppmaning i stora klippklätterboken att man tidigt ska vänja sig av med topprepen och skaffa ledpsyke har inte riktigt fastnat hos mig.

I ett försök att bli bättre på detta (och förhoppningsvis blir starkare på köpet) så har jag letat mig inomhus.

Karlstad klätterklubbs nya lokaler ligger ungefär en kilometer från hemmet och dessutom på väg hem från jobbet. Det finns därför inga ursäkter till att jag inte ska spendera mycket tid här. Har luskat ut hur man blir medlem och slingrat mig fram i den administrativa gröten för att äntligen få mitt medlemskort. Nu kan jag komma dit när jag vill under de mycket generösa öppettiderna.

Den här terminen tänker jag inte heller krama killar (shootfighting & submission wrestling) som alternativ träning. Det ska bli klättring för hela slanten.
Den tid som är kvar av säsongen ska jag använda till att leta upp något kul projekt att ställa in siktet på och ha som morot. Kanske det öppna projekt som Karlstad kk bultade upp i Hemtjärn i augusti? Uppskattad grad 7b-7c vilket i så fall blir det i särklass hårdaste jag någonsin gjort.

I onsdags var jag på väg till hallen för ett pass.
Ett reguljärt besök brukar innebära att korridoren mellan dörr och klätterväg hyser 2-3 par skor. Samma personer hänger i repen eller pekar ut nya boulderproblem. Man känner igen sig. Man morsar och samtalar och det är allmänt gemytligt. Onsdagar däremot är (tydligen) reserverad för de yngre förmågorna. Likt svärmande bin har de en förmåga att finnas överallt på en gång. I den högljudda kommunikationen verkar ändå samtalet mellan närliggande individer ske utan missförstånd. Därför sker inga olyckor fastän de i princip står ovanpå varandra. Föräldraenheter är givetvis närvarande och stöttar, uppmuntrar, säkrar, tjatar och värmer upp lokalen med blotta närvaron. Knappt hade den ena 9-åringen tagit sig upp innan nästa var på plats. Imponerande prestationer och frustrerat såg jag hur en mycket ung förmåga lyckades hänga kvar med båda händerna(!) på det grepp jag krampaktigt crimpat högerhanden på några dagar tidigare.

Jag flyr fältet kvickare än kvickt och tänker för mig själv.
1. Besök inte stället på onsdagar
2. Jag blir hellre steriliserad, kastrerad och landsförvisad än skaffar så där många kiddos.
3. Se till att barn upptäcker "sin" sport i tidig ålder. Det ger dem sådana fördelar längre fram.

Se video och bild för illustration om ovan. Om inte annat så visar det hur lokalerna ser ut.
Synd att jag missade deras uppvärmningspass i tjockmattan. haha, tusen fötter på liten yta. jisses vad det smattrade.

Jotumsberget i Vitsand, ett kärt återseende

Hellooo

Igår log vädergudarna äntligen mot oss, jag och Anna passade på att klänga på en av de få upptäckta klipporna i norra Värmland. Vildmark i Värmland & Klarälvdalens Folkhögskola brukar ta dit grupper och klättra topprep ibland, så där finns fyra fasta ankare.

Faktiskt så skedde min allra första kontakt med utomhusklättring på just denna klippa, året var 2005 och jag hade under några månaders tid skakat på huvudet åt några nyligen klätterfrälsta kompisar. De slängde sig med underliga termer jag inte alls förstod, och den enda tanken i deras huvuden var klättra? klättra! klättra? Klättra!! så jag kände mig efter ett tag tvungen att följa med och kika vad som var så otroligt häftigt med att kämpa sig upp för bergväggar. Någon påstod att jag skulle ha lätt för det, lång och smal som jag var. Äsch, sa jag, jag har ju inga muskler, orkar inte ens göra en armhävning. Teknik, sa dem, det handlar mycket mer om teknik, att stå rätt på fötterna. Jaja.

Så var det dags för en första bestigning. Jag tittade nogrannt på när de visade åttan, jodå, den skulle jag nog kunna lära mig. Klippan var hård. Kall. Fast. Men samtidigt kändes den liksom levande, det var ett test, mellan mig och berget. Kämparnerven tändes i mig, att tävla mot mig själv, det var något jag gillade. visst faan skulle jag kunna ta mig upp här!? Jag kämpade, pressade, tog i, försökte tänka på fötterna, tekniken, men benen skakade och armarna kändes som gelé, hjälp! Jag minns första gången jag satte mig ner i selen en bit upp, jag var beredd på ett fall, åtminstone någon meter, men vips, en decimeter ner satt jag stabilt. Jag slappnade av lite, det kanske inte var så farligt ändå. Jag vågade chansa mig ut på en liten travers, och förvånades över att jag fortfarande stod kvar på den pyttellilla kanten. Väl nere på backen visste jag det redan, det här ville jag göra om! Det investerades snabbt i dojjor och egen sele, jag förvånades över att alla förväntades ha med egna grejjer, att man aldrig lånade ut något till varandra, för man var tvungen att veta sin utrustnings "historia". Man fick absolut inte kliva på repet, och akta så det inte kom på backen så det kom in barr eller grus i repet. Absolut aldrig släppa bromshanden när man säkrade, alltid supernoga med alla kommandon, Säkring klar, Jag klättrar. Det kändes rent av militäriskt, total kontroll på minsta lilla detalj. Jag kände hur det dunkade i min rebelliska ådra. Okej, säkerhet, det är tokviktigt. Men jag klarar inte av när saker blir pedantiska. Ändå ville jag ju klättra, så jag anpassade mig någorlunda. Bara någon vecka senare flyttade jag från Stöllet, och har sen dess inte sett till Vitsandsklippan. Därför var det otroligt kul igår att få se vad det egentligen var för något jag klättrade på den där första gången.

Jag kände direkt igen leden, den hade etsat sig fast i mitt minne, kanske en femma i grad, med en lätt början med massor av grepp, och ett svårt slut (som jag aldrig kom upp för förra gången). Denna gången gick det betydligt lättare. Ingen pump i armarna, och slutet hade nedgraderats från "omöjligt" till "lite klurigt". Vi gav oss då på leden som de "stora starka killarna" hade klättrat på sist, en rättså tung led, kanske grad 6, som gick från ett balansigt layback till ett desperat crux från en bred spricka till ett kasst tvåhandsgrepp till nästan ingenting och sen vidare upp upp upp (tungt) till en härlig jugge. Puh! Otroligt fin led, den fastnade som en liten pärla i mitt minne, och jag mig en rejäl träningsvärk till idag. Tror även att den med lite mod går fint att säkra naturligt.

På klippväggen finns plats för en väldig massa fler leder, allt från sva till överhäng och tak, runt om finns finfina boulders utkastade. Vet inte om markägaren gillar bultar i berget, men det har säkert folkhögskolan i Stöllet koll på. Själv bor jag 12 mil bort så jag kommer nog inte bli stammis i Vitsand, även om det är ett tokfint ställe. Kul att se att man utvecklats som klättrare, även om jag fortfarande känner mig som i början av en lång lång resa utan slut.. :)

Sååå var vi vid projekten i Sulvik. Igen. Blött. Igen.

De aliens jag vill sätta går att rycka ur. Och jag klarar inte att sätta i dem överhuvudtaget när jag klättrar. Kilarna på övre halvan däremot funkar fint. Så nu är vi tillbaka på ruta ett. Att klättra leden på topprep tills jag kan klättra den i sömnen, och sen en fin dag sola upp första halvan med ett gäng crashpads under. It´s all in my head. Här kommer en bild på cruxet. Och en bild på en flygande Martin på sitt projekt, aréten bredvid.

pusspuss //moa

sunhunters goes west

Lördag lunch:Vi såg ut genom rutan på de groteskt stora regndropparna och kände att nej , vi tar inte den här skiten längre , det får vara nog nu , sagt och gjort sökte vi av yr.no efter sol och dra mig baklänges , i jotunheimen skulle det bli sol på söndagen ,det skulle gå att klämma in ett sista försök på glittertinds nordvägg för den här säsongen . Bränna bil och sova tält . Morgon , i mitt alpinist-cv står det överst att jag är grymt bra och välmeriterad på att försova mig ... men vid sex lyckades jag i alla fall pallra mig iväg , tre och en halv timme senare står jag där och tittar på något alldeles fantastiskt , Glittertinds nordvägg .

Täckt i vinterns första vinterkappa, gnistrande vit ,ler hon och säger lugnt ; Back off , kid!

Jag tänker lite lojt att man kanske kan klättra mixat upp , drar på mig mina bregottisolen-mjuka sommarstegjärn på mina snowjogging-go-mjuka approach dojjor och ger mig hän , men som väntat är det ingen bra kombination med ny fjäderlätt lätt snö ,igenblåsta sprickor och is som får platttvn att verka tjock . Kör tio meter innan jag gör sorti !

Går 200 m österut och klättrar över ett otroligt spektakulärt bergshrund och river av upp mot toppen via en lätt mix sten snö/ränna , kravlar mig igenom topp-cornisen och voila lika vackert som alltid ...le top ! Går via toppen och ner och innan steindalen börjar möter jag ...Moa och climbingdoggen gucci . Så social som man är vänder jag och slår följe till toppen igen .

Vädret är strålande och vi får en fantastisk dag där uppe på norges tak .

Väl nere är det bara en sak som återstår , bränna bil sova äta jobba räkningar huslån måsten regn på bilrutan regn på cragsen regn överallt osv osv osv

/ Väl mött / Martin / Moa

(Ps) tre exempel på moas guldfiskminne:

1.glömmer plånbok

2.glömmer mobil

3.glömmer karta och kompass ,

en eloge för den bedriften ! / och hon överlevde dessutom...(ds)

Att inventera Värmland

Min jakt efter klätterklippor runt Karlstad har inte gett det resultat jag hoppats på. Istället har fingret upphetsat dansat över höjdkurvor allt längre från residensstaden.

Studerandet av höjdkurvor i hela Värmland har framförallt lärt mig 3 saker.

1. Höjdkurvor säger inte hela sanningen.
En del klippor kommer inte visa sig bland höjdkurvor då lokala variationer förekommer. Exempelvis klippor som Deje, Hemtjärn, Sulvik, Årjängsberget
Dessa måste hittas med hjälp av lokalkännedom, hörsägen, bra löparskor och tur.

2. Vissa höjdkurvor ljuger inte.
När höjdkurvorna parar sig á ormgrop, så blir det sällan helt dåligt. Stället kommer helt säkert ha stigning och på åtminstone något ställe helt vertikalt.
Exempelvis, Byn, Ränkesnipan, mm
Det är väldigt förvånande att dessa ställen inte redan fått besök och utvecklats.

3. En karta är inte den andra lik.
Utekartan stämmer inte helt med http://gis.lst.se och denna är i sin tur inte lik andra online-kartor vilket kan verka missvisande.

Söndagens klättring regnade bort, men jag trotsade vätan och gav mig ut på jakt efter berg.
Resultat:
"Fjällboberget" Ligger inte långt ifrån mina föräldrars stuga i Håltebyn mellan Årjäng och Koppom. En liten klippa med liten potential. Ev några leder för den nyturssugne. Hör av er om ni vill veta vem markägaren är. koordinaterna är 59.575113, 12.087965

Gråberget mellan Koppom och Årjäng med uppskattade koordinater 59.638296, 12.207613 uppskattningsvis 10-30 meter högt. Några hundra meter brett och del av ett större bergsparti (där Svartingen ingår) . Solid klippa med sva, vertikal och tak/överhäng. En del riktigt intressanta linjer med sprick och väggklättring. Svårt att få några vettiga bilder men...

Svartingen är Gråbergets granne (några hundra meter emellan). Hann inte studera detta närmare då det krävde 5 minuters promenad runt ett tjärn och jag var blöt. Koordinaterna är 59.650528, 12.206240 för den som vill titta närmare. Ser höjdkurvsmässigt mer intressant ut än Gråberget.

Vadljungshöjden ligger mellan Koppom och Skillingmark. Inte långt från sjön Vadljungen. Hann inte studera berget noggrant, men visst potential finnes även om berget är litet. Höjden och lutningen tilltalar och det finns säkert mer i närområdet. koordinater 59.724917, 12.096033

Om någon önskar veta mer om klipporna ovan eller framförallt... vill besöka dem. Hör av er!

Cramo... suck...

Lyckades få spons på en Hilti från Cramo i fredags. Nu jäklar skulle det borras. Åkte 12 mil till Holmedal (1½ mil från Årjäng mot norska gränsen) för att sätta den i aktion/berget. Vafalls. Vad är det här för grejer de gett mig? maskinen är för klen och borret de skickade med passar inte. Jag berättade ju att jag skulle borra i berg. *grrr* De har gett mig en skruvdragare vars slagläge kanske fungerar till tegel. När jag lämnade tillbaka den i morse så bad de om ursäkt och killen som lämnade ut den skämdes. Nästa gång skulle de se till att ha en rejäl mackapär hemma. Suck...

Jag och Filip begav oss istället på upptäcktsfärd i omgivningen. Ryktet säger att det ska finnas en sportklätterklippa strax utanför Töcksfors vilket i princip blir i Filips trädgård. Vi hittade den till slut och vilken positiv överraskning. Klippan hade allt från sva till vertikalt och stora tak. 10-15m hög och hundra meter bred? Ungefär 5-10 st bultade leder i 5-6 registret vilket gör det till ett utmärkt övningsberg. Det måste vara fd friluftskolan i Årjäng som varit verksamma här.

Förutom sport finns också några tradlinjer där framförallt en spricka utmärker sig. Den aspirerande kilentusiasten bör först besöka leden Trocadero vid Järnberget/Årjäng och sedan gå direkt hit utan att passera gå. Denna stora fina spricka är som gjord för att proppas full med hexor, kilar och friends. Riktigt delikat även om den var lite mossig. se bilder via länk nedan. Övriga leder höll också hög klass och här finns mycket mer att göra. En del fina och välsäkrade, men också mer desperata tradturer går att etablera över hela klippan i tillägg till sportlinjer.

Till vår förvåning var klippan inte igengrodd och eftersatt. Här fanns borstar uppradade. En bänk hade snickrats och placerats under taket, tick-marks här och var och putsade leder. Vore mycket intressant att veta vem som är verksam på klippan. Vad är graderna? Finns förare? Lednamn? Förstabestigare? osv. Ska ta ett snack med gamla lärarna på friluftskolan och reda ut den här soppan. När det är gjort hamnar allt på sverigeforaren.se men tills dess kommer jag uppdatera med den information jag har.

Kanske skapade jag (och Filip) en boulder-nytur. Halvvägs till Nirvana 6a+ ?? (se video). Stora brevlådor som uppvärmning till slutet där elakare spricka tar vid och fotstegen blir jävligare. Det riktigt intressanta är fortsättningen på traversen som idag hyser två projekt. Klarar man att ta sig till björken så har man gjort "Nästan i Nirvana". Här har man gissningsvis 30-40 rörelser i kroppen och framförallt ett riktigt elakt parti. Går man hela vägen till högerkanten på klippartiet så har man gjort "Äntligen i Nirvana". Hatten av i så fall och klarar du detta kan du börja fundera på tillbakavägen för att riktigt imponera.

Tryck här för bilder och mer information.

mentaline

bulta lugnt !

Klätterväggen börjar bli klar och det är daxs att få en liten hjärtattack, grepp ska inhandlas och

d är som saffranpåsar ... eeeh inte billiga!

Men ja ja lite i taget så blir det nog bra .

Nu börjar klättersäsongen närma sig , kul , äntligen komma igång och få lite bra stick i greppen .

Har bultat ett nytt projekt i öjerud , som nog kan behöva en hel del stick för att ge med sig ! Sjukt brant svaklättring med den klassiska sva specialiteten ,,,, inga grepp ! Kul.

Satte ett ankare på debaredret i byn också , tror jag ska sätta två bultar i cruxpartiet men i övrigt verkar den fin att säkra naturligt , och den såg inte så svår ut som jag mindes den , men d e snart tio år sen jag prövade den och någonting ska man väl ha lärt sig...

och enliten nytur i åmotfors fick det bli när det ändå regnade så fint igår , "Ina" 3 bultar och toppankare !

Iövrigt är det som dagarna före julafton , ska tomten (host ) sören (host) få fram nåt bildmtrl från min kära mentalinebestigning .... Please santa , give it to me baby !/ Martin

Martin Jurander... what a guy

I fredags åkte jag upp till Sulvik för att med min sunkiga videokamera försöka fånga Martins ledförsök på senaste projektet.

Svagt överhängande, 12 meter, utspridda dåliga aliens och lång och kruxig runout.

Har kollat videon flera gånger. Så lärorikt och inspirerande. In med kroppen, vrid in höften, lita på de dåliga fötterna, orka hålla krimpen, sträääck och pusha vidare.
Det var verkligen på gränsen på slutkruxet, men han orkade ändå hålla i och ta sig upp. Mentaline 8-/8 var född. Stort grattis till en psykande nytur.

Provade den efteråt på topprep. Med fusk á repdrag, häng, svordomar och pump jävlar så tog jag mig upp. Om jag får öva länge så kanske den går på topprep, men leda... hell no!

Någon filmare blir jag aldrig, men håll ändå utkik för resultatet av det lilla jag filmade. Tillsvidare lite stillbilder från videoströmmen.